Stacks Image 3839
Föreningens tillblivelse finns nedtecknad av Ellenor Jepsen. Texten nedan är baserad på hennes avhandling ’Form & Färgverkstadens tillblivelse - en del av Eskilstunas konsthistoria’ för Stockholms Universitet.
Allt startade med ett förslag ifrån Eskilstuna kommun att huset Bergska gården kan ställas till förfogande för konstnärlig verksamhet. Det är dock på ett villkor att det bildas en konstnärsklubb. året är 1971 och en grupp KRO-anslutna konstnärer attraheras av förslaget. En arbetsgrupp bildas bestående av Viveca Lindberg, Hans Lindh, Leif Rogstad, Jörgen Palle Jensen och Stellan Wiberg. I en rapport från april antecknas det att man har sammanträtt två gånger; första mötet var i det blivande konstnärshuset den 29: e mars och andra gången 14: e april hos konstnär Hans Lindh. På det första mötet medverkade även ingenjör Kurt Edvinsson och Lars Nystedt som konsulter. I samband med dessa möten har man den 23: e april träffat kulturnämnden på konstmuseet som ställt en del frågor om hur gruppen planerar att gå tillväga med den blivande verksamheten.

I rapporten besvaras dessa på följande sätt: ”Föreningens namn föreslås bli Eskilstuna konstnärsklubb. Som medlem skall antagas aktiv seriöst arbetande bildkonstnär, bosatt i Eskilstuna med omnejd. I undantagsfall kan även antagas kulturarbetare av annat slag. Basen i föreningen utgörs av i Eskilstuna kommun bosatta KRO-konstnärer. övriga ansöker om medlemskap. Konstnärshuset föreslås i första hand att användas som grafisk verkstad, experimentverkstad och studielokal för medlemmarna. Skisser med förslag till planlösning har utarbetats och presenterats för ingenjör Edvinsson. Inga byggnadstekniska hinder föreligger. Förutom vad som visats på skisserna föreslås del av vinden inredas till ateljé för modellstudier. Vinden i övrigt används som förrådslokal. Starka önskemål om lokal för svetsnings- och smidesarbeten har framkommit. Utställning och Artotek föreslås förläggas till annan lokal. Innehavaren av ateljén föreslås svara för tillsyn av hela verksamheten mot arvode. Hjälp med städning är önskvärd. Vid övernattning betalar gästen en mindre summa för papperslakan etc. Frågan om behov av utrustning vill vi återkomma till. Verktyg och en del maskinell utrustning kommer att bli nödvändig. Verksamheten förutsättes finansieras genom kommunala bidrag och i någon mån av medlemsavgifter. Förslag till stadgar har utarbetats.” I och med denna rapport är grundidén lagd för konstnärsklubben.

Den 5: e maj samma år träffas arbetsgruppen för konstnärshuset och kulturnämnden för ytterligare ett möte. På det diskuteras rapporten och skissen på planlösningen godkännes. Kulturnämnden kommer dock att behålla ett rum som kontor. Huset ställs till konstnärsklubbens förfogande hyresfritt inklusive värme. El, vaktmästare etc. inräknas i det årliga anslaget. På mötet ses förslaget om föreningens stadgar över med en tillägg angående årsmötets dagordning. En förteckning över nödvändiga arbeten i huset och en preliminär beräkning av årligt anslag skall göras vid nästa sammanträde och sändas till kulturnämnden. Förutom medlemmarna i arbetsgruppen är även den dåvarande chefen för Eskilstuna Konstmuseum Göran Silverstolpe närvarande vid mötet.
Ett konstituerande sammanträde hålls den 24: e maj vid Eskilstuna konstmuseum. Här presenteras och godkännes slutligen arbetsgruppens förslag till planeringen av konstnärshuset och konstnärsklubben efter ”livligt diskuterande” som det står i protokollet. Föreningens stadgar godkänns och antas definitivt. En styrelse blir tillsatt att fungera till kommande årsmöte och det beslutas att närvarolistan för mötet ska gälla som medlemsförteckning. Kommande inval av medlemmar görs via särskilda ansökningar.

Verksamheten är igång och reparationer och ombyggnad av konstnärshuset startar. Huset ska inneha experimentverkstäder och på en önskelista för inventarier till huset står det: litografipress med stenar och övriga tillbehör, koppartryckspress, mörkrumsutrustning, silkscreenramar, keramikugn samt diverse tillbehör (det enda som inte finns i huset idag trettio år senare är en keramikugn). Arbetsgruppen träffas i september 1971 och diskuterar verkstädernas planering men andra saker tas också upp. En utbytesutställning ska göras med Halmstad konstnärsklubb och en inbjudan till utställningen ”En riktig tavla” på folketshus- den 3-5 dec antas av klubben.
I en kallelse till ett möte för hela föreningen den 18 november väljer man valberedning och invalskommitté för blivande medlemmar. I utskicket nämns dessutom att en demonstration för ”konstnärers villkor” ska hållas i Stockolm den 16 november. Medlemmarna inbjuds att medverka vid en ”stor plakat och banderoll afton” i konstnärshuset.

1972

I mars invigs konstnärshuset med fest av medlemmar och respektive. Kvällen startas med ett årsmöte där det tas upp att medlemsantalet nu är uppe i trettio och att ytterligare fyra ska väljas in. Man diskuterar en lämplig årsavgift och beslutar att ta 25 kronor. Under mötet informerar Jan Brandt att en eventuell konstskola ska startas i Eskilstuna (Idag folkhögskolans Estetiska linje som firar trettioårs jubileum 2004). Angående ett samarbete med kulturnämnden formulerar man ett förslag på att konstnämnden bör bestå av fyra medlemmar: två ledamöter från kulturnämnden, en vald av KRO och en invald av Eskilstuna konstnärsklubb (mer om KRO och kulturnämnden i Eskilstuna längre fram under särskild rubrik). En debatt angående konstutställningar på varuhus och mässor startar under mötet. Det framgår att man vid tidigare diskussioner om detta förhållit sig negativa till förslag rörande sådana utställningsmöjligheter. Jan Brandt undrar om ”Eskilstuna konstnärsklubb är för fina för att ställa ut på dylika PR-jippon”. Debatten avslutas med att man ”mot skälig ersättning enligt KRO: s prislista var villiga att medverka”. Under mötet bestämmer man även att man ska ge tvåhundrakronor i förlustbidrag till teatergruppen ”kommittén för folkets teater”.

I ett mötesprotokoll från 15 maj nämns det bl.a. att man fått låna böcker från stadsbiblioteket till ett eget konstbibliotek samt att utbytesutställningen med Halmstad kommun kommer att göras.En diskussion om ett nytt kommunalt galleri startar då det galleri som ABF tillgodosett konstnärer med ska läggas ner. Flera förslag läggs fram men frågan lämnas öppen. Kursverksamheten i huset startar med koppartryck och litografi som sättsigång av Jan Mulder. I ett brev från Eskilstunas FNL grupp berättas det att man försökt få ekonomiskt stöd till protestorganisationer mot USA: s bombningar av Vietnamn. Stellan Wiberg kommer med förslaget att de kan få intäkterna från en utställning av medlemmarna. Jan Mulder reserverar sig dock mot förslaget med att de inte ska blanda in för mycket politik i föreningen. Majoriteten av medlemmarna håller med.

1973

I verksamhetsberättelsen som skrivits för årsmötet den 30 mars framgår att föreningen nu har 39 medlemmar. Utbytesutställningen med Halmstad har genomförts och på konstmuseet i Eskilstuna hängde en utställning av Halmstad konstnärsklubb med temat ”industribilder” mellan 10 september och 1 oktober. Eskilstuna konstnärsklubb bidrog med en blandad utställning till Hallands museum i Halmstad under tiden 12 till 26 november.

På årsmötet utökar man antalet medlemmar med fem nyinvalda. Jan Brandt informerar ytterligare om den nya konstskolan. Efter en lång diskussion har man slutligen kommit fram till att starta 18 veckor på prov under våren 1974. Viss del av undervisningen kommer att förläggas till konstnärshuset. Utställningsmöjligheterna för klubben utökas och man vill bl.a. verkställa en monterutställning på Stadsbiblioteket där man visar klubbens olika aktiviteter. Den viktigaste är dock utbytesutställningen som ska göras med Finland och vänorten Jyväskylä.

Jyväskylä utställningen och ”De refuserades salong”

Det börjar med att konstnärer i Jyväskylä kontaktar konstmuseet i Eskilstuna och frågar om de får ställa ut där. Museichefen Göran M Silfverstolpe kommer med förslaget att Eskilstunakonstnärer ska ställa ut i Jyväskylä. Konstnärsklubben informeras och är positivt inställda till det eventuella utbytet av konst mellan vänorterna. Saken diskuteras av klubbmedlem Stellan Wiberg och Museichefen. Tillsammans tar det upp tre alternativ för urvalet till utställningen: det första går ut på att Eskilstunakonstnärerna själva ställer samman en utställning, det andra är att museet ska bjuda in ett antal konstnärer och det tredje är att en utomstående jury ska utse deltagarna. Stellan Wiberg drog sin slutsats att Juryuttagningen skulle vara lämplig då den tidigare utställning i Halmstad som alla medlemmar och arbeten fick vara med på inte blivit lyckad. Förslagen presenteras för konstnärsklubben och endast en medlem var emot det tredje förslaget. Man kommer fram till att en jury ska utses av KRO i Stockholm och man kan tänka sig att en av dem är konstkritiker. Det ges också önskemål om att juryn ska utse hela kollektioner om 5 - 10 konstverk med motiveringen att enstaka verk i det aktuella utställningsarrangemanget inte är särskilt meningsfullt.

Utställningen ska visas på det då nybyggda Aaltomuseet i Jyväskylä med start 20 september och innan det kommer den att visas i en sommarutställning på Eskilstuna konstmuseum från 3 juni till 19 augusti. Detta står i inbjudan till Konstnärsklubben från museet och i samma brev står även tider för inlämning men också villkoren för antal inlämnade verk: ”Den enskilde medlemmen får lämna in högst 10 och lägst 3 arbeten. Avsikten är nämligen att ingen skall representeras med mindre än tre nummer.”

Vidare står det om praktiska detaljer kring namnen på verken och den kommande katalogen över utställningen. Man vädjar till klubben att anstränga sig på alla sätt så att de får en så bra utställning som möjligt att visa i Eskilstuna.I ett senare brev meddelas om en framskjutning av utställningen en vecka och att två jurymän har utsetts av KRO: Konstnären Ragnar Lindén från Lindesberg och Skulptören Astrid Rietz från Johanneshov.

Protester

Hittills har ingen haft invändningar och klubben lämnar in sina verk efter överenskommelse. När det däremot i beskedet från juryn visar sig att 11 av sammanlagt 31 deltagande konstnärer refuserats helt blir det protester. Medlemmarna i klubben opponerar sig mot uttagningen och det är inte det refuserade som reagerar utan ett antal av dem som blivit antagna.

Protesterna grundar sig på att flera av medlemmarna tolkat inbjudan till utställningen på så sätt att ”alla av de insändande konstnärerna skulle efter jurybedömming representeras med minst tre verk”. Efter ett snabbinkallat möte med medlemmarna görs ett majoritetsbeslut om att en ”Det refuserades salong” skall anordnas på museet. I annat fall drar sig samtliga utställare tillbaka. Förslaget tas emot negativt av Kulturnämnden och föreningen samlas för att formulera ytterligare ett förslag. Det utgår ifrån Juryns val av antalet verk per konstnär men att samtliga ska få vara representerade. återigen ställs detta som ett krav mot att någon av konstnärerna överhuvudtaget ska ställa upp. Museiledningen vill inte tillmötesgå kravet och följden blir att sommarutställningen ställs in. Däremot så kommer museiledningen att bjuda in ett antal konstnärer till utställningen i Jyväskylä och konstnärsklubben anser att den inte har något samband med deras verksamhet eftersom inbjudan blir individuell så rekommenderar man de inbjudna ifrån klubben att delta. Göran M Silfverstolpe yttrar sin tacksamhet över detta då konstmuseet kan hålla sitt löfte till den finländska vänorten.

Åsiktsdebatt

Konflikten är dock inte slut här utan en intensiv åsiktsdebatt startar både inom Konstnärsklubben och i lokalpressen. Under de möten man haft med konstnärsklubben 30: e maj och 4: e juni om juryns beslut har medlemmarna diskuterat om man ska acceptera bedömningen eller agera för att få en ändring. Diskussionerna blir livliga och många medlemmar lämnar mötena. De två lokaltidningarna Folket och Eskilstuna Kuriren intresserar sig för konflikten. De tar upp ställningstaganden ifrån både Konstnärsklubben och Kulturnämnden i ett antal artiklar under juni månad. En tydlig oenighet finns både mellan grupperna och inom dem.

I en artikel under rubriken: ”De refuserades salong” följer på konststriden? Diskuterar man den eventuella möjligheten. Konstnären Gösta Haglund menar att inbjudan var dunkelt formulerad och att museichefen kanske måste rida på paragrafer. ”Han är ju tjänsteman och att det fanns många kraftfulla och bra saker bland de arbeten som juryn ratade. Klubben ansåg faktiskt att deltagandet av de refuserade inte skulle dra ned utställningen utan tvärtom göra den mer representativ”. Haglund säger också att det varit i kontakt med jurymedlemmarna och att de ”gott tycker att vi ska ta med de refuserade”. Summerande tycker han att man ska vara generös och inte formalistisk då många av de ratade sakerna var ”mycket kraftfulla och bra”. Klubbmedlem Britt-Lis Barre tycker ”det är skönt att klubben visar sig kunna stå solidarisk i en sådan här fråga. Vi ska inte böja oss för paragrafer utan ta strid”. En salong med de refuserade verken anses av klubbens ordförande Thord Alvholm vara ett av möjliga alternativ till att göra det bästa av situationen, men inget beslut har tagits.

Den förra ordföranden Stellan Wiberg uttalar sig också i artikeln där han först beskriver händelseförloppet och sedan utrycker personligen att klubben skulle ha godtagit juryns urval men säger också att i inbjudan som tolkats fel var en olyckligt formulerad mening. Om man nu inte rider på ord (ang. mening som finns citerad på förgående sida) framgår det klar att meningen gäller som villkor för de som juryn funnit kvalificerade att delta. Han blev själv refuserad och vill påpeka att samtliga refuserade accepterade juryförfarandet. Från kulturnämndens sida har Göran M Silfverstolpe sammanställt ett skriftligt uttalande som han skickat till inblandade parter samt tidningarna. I det står han fast vid att ”klubben beslutat sig att inte acceptera den jurybedömning som gjorts av två jurymän. Vilka enligt överenskommelse med klubben införskaffats från Konstnärernas Riksorganisation (KRO)”. Han menar att bedömningen utgår ifrån verken och inga garantier för deltagande i en utställning kan ges. Vidare skriver han att upplysningen om att ingen ska representeras med mer än tre verk betyder att den som inte får mer än tre verk godkända inte kommer vara med. Det är hans erfarenhet av hur det går till. Kerstin Schultz ledamot i Kulturnämnden tycker ”det är konstigt att Konstnärsklubben nu vägrar acceptera vad juryn kommit fram till. Klubben var ju med om att tillsätta juryn och vi var helt överens”.

Eftersom det inte blivit någon sommarutställning och konstmuseet står tomt kommer ordförande för Konstnärsklubben Thord Alvholm med förslaget att låta medlemmarna arrangera en utställning i vilka alla ska få vara med. Museiledningen avslår dock förslaget och Thord Alvholm skriver en vädjan till kommuninvånarna och frågar om de har någon lokal att ställa till förfogande för en klubbutställning. Som motivering till detta beskriver han ingående det förslag som getts till museiledning och kulturnämnd. Det handlar om att få en möjlighet till sammanhållning i klubben och att visa en positiv inställning till samarbeten med museet och kulturnämnden. De skulle gallra sina verk själva efter två möjligheter: att alla ska få tre verk med eller att utställaren får två till fem verk med. De som ville vara med skulle komma till museet med högst tio alster var. Sedan skulle man ta en timma och titta på verken samt avgöra deltagandet med en sluten omröstning. Förslaget blev som sagt negativt antaget och tidningarna ber Göran M Silfverstolpe om en kommentar kring detta. Hans svar är att den utställning som var planerad efter överenskomna regler nu är inställd. Istället kommer verk som förvärvats av konstinköpskommittén under de senaste fem åren att ställas ut.

Eskilstunas konstkritiker tar ställning

Stadens dåvarande konstkritiker Edmund Bade tar ställning under avdelningen ”dagens debatt” i Eskilstuna Kuriren. Göran M Silfverstolpe hänvisar till en tjugofyraårig tradition, en lång tid. Så lång tid som Eskilstunaborna inte fått se en samlad presentation av sin stad och kommuns konstliv. Edmund Bades tolkning av detta är att ”traktens människor ansetts omogna att själva ta ställning” till konsten. En vilja till en sådan utställning har funnits bland annat från den dåmera upplösta klubben EKO. Kulturarbetarna har istället ”snällt dirigerats och portioneras ut i små väldisciplinerade utställningar”. Nu har Eskilstuna Konstnärsklubb visat sin ambition och haft två möten där de skrivit två förslag med vädjan till en hel Eskilstuna utställning. Avslaget från kulturnämnden är ett faktum och frågan om solidaritet mot paragrafer och traditioner eller kamrater, medmänniskor och samhället har ställs. Edmund Bade önskar nya relationer mellan makthavarna och de ”som arbetar och sliter med konsten vardag och högtid” samt ”med alla de som vill uppleva konsten i alla dess yttringar”. Han står fast vid att demokrati kräver umgänge från båda hållen och inte bara ett dirigerande uppifrån. Slutligen efterlyser han respekt för varandras människovärde.

Några dagar senare tar han upp två frågor under ”dagens debatt”. Det är två situationer som känns angelägna, en speciell för Eskilstuna och en mer allmängiltig. Den första handlar om i vilken tråkig situation stadens kulturliv hamnat i. Ett konstutbyte med stadens vänorter borde ligga i hela Eskilstunatraktens intresse. En sådan utställning borde i huvudsak vara representativ för ortens egna förmågor och bra verk som inte passar in i en smakfull enhetlig utställning bör inte plockas bort enbart för det syftet. Situationen kräver ett ingripande från alla parter med en lösning som inte lämnar efter sig ett obehagligt minne.

Den andra frågan som rör konstnärens situation mer allmänt beskriver han i ett utlägg som är värt att citeras i sin helhet: ”Konstnärerna intar i samhället en ställning som i flera avseenden är helt unik. Deras fria och tillsynes obundna skapande förenas med en ideligen återkommande omyndighetsförklaring, deras ständigt otrygga ekonomi gör dem beroende av samhällets och allmänhetens nåd och intresse. En jury av deras egna kamrater (eller andra) kan diskriminera dem både ekonomiskt och allmänmänskligt - och detta tillåts fortgå! (Ingen annan yrkesgrupp skulle tolerera något sånt.) En beslutande myndighet kan ge dem en slant eller till och med en existens, men också döma dem till misär och overksamhet kanske t o m för hela livet. En konstnär tillåts sällan att tala i egen sak, det är nästan alltid andra som för honom fram eller hindrar honom att utvecklas och leva. Andra talar om medbestämmanderätt och lagstadgade förmåner, en konstnär ska vara tacksam för nådegåvor.

Den administrativa och organisatoriska delen av kulturen lever ett ordnat och tryggt liv medan den kreativa delen, utan vilken den andra knappast hade något berättigande lever på nåd och onåd utlämnad åt marknadskrafterna och föråldrade förhållanden.”

Jyväskyläutställningen utförs med elva av museichefen speciellt inbjudna

Under rubriken ”Kulturnämnden ger museichefen sitt stöd i utställningskonflikten” gör nämnden ett uttalande som går ut på att de ställer sig helt bakom museichefens åtgärder och ”samtidigt beklagar kulturnämnden den situation som uppstått och att dessa utställningar såsom en följd av Eskilstuna konstnärsklubbs åtgärder inte kan komma till stånd under avsedda former”. Till utställningen som ska skickas till Jyväskylä har museichefen inbjudit elva konstnärer.
Som svar på detta summerar klubbmedlem Gösta Haglund händelsen och yttrar sig om denna som privatperson. Händelsen blev ett missförstånd på grund av en olycklig formulering som tolkades olika av klubbmedlemmarna. I den förvirring som uppstod skrev man en förfrågan om att de refuserade också skulle få representeras på utställningen. Kulturchefen svarade nej med motiveringen att han som museichef inte kan gå emot ett jurybeslut. Klubben ringde även upp jurymedlemmarna vilka informerades om situationen och efter detta ansåg att de refuserade mycket väl kunde delta. Man frågade Museichefen om utställningen skulle förlora kvalitet om alla fick vara med, han svarade nej. När nu klubben beslöt att solidariskt dra tillbaka utställningen om alla inte fick vara med kommer ett brev i från museichefen. I det vädjar han till klubben att inte ”motarbeta de av honom föreslagna konstnärerna till en ny utställning i Jyväskylä". Gösta Haglund visar sin förvåning över detta: ”Han vädjar alltså till solidaritet (?!).” Till de speciellt utvalda ingår nu en av KRO-juryn tidigare refuserad konstnär samt en handplockad utanför klubben. Gösta Haglund ställer en fråga till Museichefen: Efter vilka principer har detta urval skett? och tycker det är fel att ”genom principer (eller prestige?) låsa en utveckling”. Han menar också att de hela resulterat i att en del medlemmar går ur klubben och att Jyväskylä utställningen visar en skev bild av Konstnärsaktiviteten i Eskilstuna.

”De refuserades salong” ska göras men vart ska man ställa ut?

Låt oss samverka för kulturens skull! Skriver en medlem i konstnärsklubben Birger Toralid Nilsson och han ställer sig ”helt solidarisk till de majoritetsbeslut som skett i frågan”. Han skriver en önskan om att utställningen på något sätt kunde presenteras i t.ex. ABF-galleriet eller i biblioteksfoajén. Han menar även att det var formuleringen i inbjudan som orsakat detta ”alltså en liten detalj”. Alla parter har gjort sitt och vad de kunnat. Till sist uppmanar han medlemmarna att göra det bästa de har ”till uppgift att sprida kultur till en bred allmänhet ... låt oss samverka i det syftet”

När nu två tredjedelar av dem som från början skulle vara med på Jyväskylä utställningen är ratade. Bestämmer klubben slutligen att göra en ”De refuserades salong” i det egna konstnärshuset. En del medlemmar i klubben menar på att det är för att visa hur otillräckliga lokalerna är för en sån här utställning. Samt att understryka hur länge konstnärerna i staden krävt att få lokaler som lämpar sig bättre för utställningar. Att meningsskiljaktigheter råder inom klubben är klart men ordförande Thord Alvholm vill inte kommentera något om detta till tidningarna. Det man vet är att på det sista mötet som hölls inom klubben deltog drygt hälften av sammanlagt fyrtio medlemmar och bara två av dem som blivit inbjudna av museichefen till Jyväskyläutställningen var där.

Brytningen

Medlemmarna i Eskilstuna konstnärsklubb fortsätter att söka möjligheter till att ställa ut sin konst. Det man saknar är ett representabelt kommunalt galleri men åsikterna kring vart det ska inrättas är många och olika. En variant är att några rum på stadsbiblioteket används som utställningslokaler till klubben. Under ett möte 19 juni lottar man fram den första gruppen utställare. Det har även kommit på förslag av kulturnämnden att inrätta ett kommunalt galleri i konstnärshuset men medlemmarna var emot och en grupp börjar istället fundera omkring ett galleri i Konstnärsklubbens egen regi. En diskussionsgrupp kring ämnet startas. Vid sidan av konflikterna kring Jyväskylä-utställningen utökas aktiviteterna i huset med fotokurser och silkscreenkurser. En kväll i månaden anordnas för diskussioner angående klubbens målsättning. Trots detta återhämtar sig inte föreningen utan en klar åsiktsklyfta uppstår. I ett möte den 26 oktober summerar styrelsen en för tidig verksamhetsberättelse och förklarar sin avgång. En eventuell upplösning av klubben kommer på tal då endast två är frivilliga till en ny styrelse. Den 16 november röstar man dock till fördel för att klubben ska kvarstå och en ny styrelse sätts med uppgift att se över stadgarna.

Föreningen fortsätter under den nya styrelsen och möjligheterna till ett eget galleri diskuteras vidare. Vissa av medlemmarna rekryteras som lärare på medborgarskolan. Estetiska linjen får tillträde till sina lokaler den 7 januari 1974 och delar av deras undervisning: koppargrafik, foto och bildkunskap blir förlagd i konstnärshuset. Ett mörkrum för foto har även kunna iordningställas då de ansökta bidraget erhållits.

På årsmötet den 24 mars 1974 är konstnärsklubbens framtid åter i riskzonen. Tjugofyra medlemmar är samlade och fyra nya förslag på stadgar läggs fram. Enligt protokollet: ”uppstod en lång och i viss mån het debatt angående målsättning och den kommande verksamheten”. I ett av förslagen utarbetat av Stellan Wiberg föreslås att verksamheten ska vara öppen för alla efter samma princip som kollektivverkstäderna i Stockholm med en inträdesavgift på 200 kronor och timavgift på 1,50. Reaktionen på förslaget var delad: man var rädd för massinvasion och undrade om huset skulle räcka till medan en annan var positivt inställd och menade att kulturen skulle få en större bredd. Senare under mötet röstas det fram att en ny målsättning ska förverkligas och en röstning angående stadgarna görs. Stellan Wibergs förslag om ändring vad det gäller inträdesprov eller inte för medlemskap i klubben vann majoritet och löd: ”Till medlem må antagas den som är intresserad av Konstnärsklubbens verksamhet.” I Stellan Wibergs motion ingår även förslaget att inte starta ett galleri i huset med fördel för fler verkstadsmöjligheter.

Relativt tätt inpå årsmötet inkallar man medlemmarna till ett diskussionsmöte (underförstått krismöte) den 10 maj. Den ”nya verksamheten” diskuteras och det framgår klart att medlemmarna är oeniga. Så pass att en av medlemmarna avsade sig fortsatt styrelse arbete, begärde utträde ur klubben muntligt och lämnade mötet. Debatten om galleriet i huset fortsätter, en debatt som vid den här tiden börjar bli tröstlös med tanke på den upplösning av klubben som hotar.

Stellan Wiberg har utvecklat sin tidigare motion och lämnar den på mötet som representant för en ny grupp: ”Föreningen Form & Färg.” Man kallar brevet för Form & Färg verkstadsförslaget och det anses av mötesdeltagarna ha många fördelar. Vilket resulterar i att man skall presentera det för kulturnämnden. Ingenting tycks hända under en tid framöver och ”klubben har praktiskt taget avsomnat”. På årsmötet 1975 beslutas det att klubben inte ska upphöra och förslaget om eventuell delning av klubben inte ska verkställas. Däremot ska Stellan Wibergs grupp som vid den här tiden begränsat sig till en ”arbetsgrupp för arbetsplatser” fortsätta bearbeta och komplettera sitt förslag. Under året fortsätter tilldelade grupper att göra nya stadgar och förslag på förbättringar.
Det är den 19 september 1975 som man beslutar att Konstnärsklubben och dess medlemmar kommer att ändras till Form & Färgverkstaden. Styrelsen sitter dock kvar som intermisstyrelse till årsmötet 1976. Stellan Wiberg kontaktar lokalpressen.